Long time, no see....again!

Vad hände? Be careful what you wish for, it might come true...... Jag höll på att kvävas, fick ingen luft, jag, M, fanns inte längre.

Drömde om ett liv....ja iallafall någon form av lycka. Klart att det fanns och finns, jag har ju två fantastiskt fina barn. Men innerst inne var jag bara olycklig och kunde bara inte se att framtiden tillsammans med barnens far, som särskilt ljus. Jag ville så gärna, för barnens skull, kunde inte se dem som skilsmässobarn. Och den egoistiska tanken, att varannan vecka skulle jag få klara mig utan dem. Kanske kunde man bara överleva olycklig för att få vara med dem. Men det fungerar ju inte så, barnen ser ju mig som ledsen, och jag blir ingen bra mamma.

Jag har nu fått nyckel till mitt nya hem, men det är svårt att ta klivet....väl där är det liksom över på riktigt.

Jag känner mig ensam, vet att det kommer bli bra bara allt är på plats och rutiner är satta, men det är tungt. Det är snart 4 månader sen vi bestämde oss för att dela på oss, barnen har fått vänja sig vid att vara bara med mamma eller bara med pappa under semestern. Försöker prata så mycket som möjligt med dem om det som händer och känna av hur de mår. Jag älskar min prins och prinsessa över allt annat på denna jord och ska göra allt jag kan för att de ska ha det bäst.

Jag och barnens far är ju vänner och ska se till att så förbli. Kärleken tog slut, men jag kommer ju alltid älska honom för utan honom hade inte haft mina små älsklingar.

Peace.........